Vår resa - Graviditeten

Oj vad orolig jag var, från första stund. Skulle detta bli en bebis eller skulle vi få missfall igen? Vi var ju så otroligt lyckliga och kunde inte förstå att detta hade hänt. Men vågade man vara lycklig på riktigt? Vi valde att berätta, tidigt, för vissa. Vi ville ju dela vår glädje med hela världen egentligen. Jag sa hela tiden ”om allt går som det ska så kommer bebisen i mars”… Om allt går som det ska… Missfall är tydligen vanligare än man tror, bara det att det är ingen som berättar om det. Men bara för att det är vanligt så betyder det ju inte att man blir mindre ledsen för det.

Jag var nog ständigt orolig. Mådde illa, som mest runt v6 då vi var i Norrland på semester. Åt och kissade på nätterna redan från början och hela vägen till förlossnings-dagen. Spydde faktiskt inte en enda gång. (Med undantag för när jag fick morfin 2 dagar innan förlossningen så klart). Ibland önskade jag att jag kunde spy så att illamåendet hade blivit bättre. Nåja. Kände efter tusen gånger per dag och tänkte att ”jag har väl ont i brösten fortfarande”, ”visst mår jag väl illa” och ”Jag är väl hungrig igen eller?”. Var liksom livrädd att de typiska symptomen skulle försvinna, igen. 

Magen växte, och jag tyckte att den syntes MASSOR redan i v 8 eller så. Haha! Vilket skämt, men har man aldrig haft mage så syns det ju skillnad, eller känns skillnad, på kläderna. 

Det var nog lättare för mig att förstå att det växte någon i mig, än för min sambo. Han började nog förstå mer och mer, ju mer magen växte. När den verkligen syntes. Och på ultraljuden såklart. Vi gjorde ju ett i v 9, och sedan ett i v 17 tror jag det var.

Det var ju helt fantastiskt att få se den lille, och att se att HAN sparkade därinne, fast jag inte kände av nått alls än.

Jag älskade att vara gravid, att låta magen växa och ha kläder som framhävde denna lyckobomb.

Jag kände mig speciell.

Jag bar faktiskt på VÅR son. Vår efterlängtade lilla Wincent. Jag växte och i takt med det så kände mig lugn och harmonisk på nått sätt, fast jag var orolig konstant för hur han mådde där inne såklart.

Det var mest ansträngande på jobbet, jag fick ont i ryggen och gjorde övningar som min fysioterapeut hade gett mig. Som tur är så ansökte jag om graviditetspenning och fick det, för jag hade inte kunnat jobba sista tiden. Hade inte kunnat göra någon nytta alls i butiken där man lyfter tunga vaser/hinkar hela tiden eller klättrar och grejjar. Står och går hela dagarna. Fick även högt blodtryck och var ganska yr/snurrig rätt som det var. Som tur var så är de noga med att kontrollera detta hos barnmorskan så jag fick gå på kontroller varje vecka tillslut, ifall jag skulle få havandeskapsförgiftning eller gravid-diabetes.

På kvällarna så kunde vi sitta i soffan och busa med magen. Vi ”knackade på” och han där inne svarade med en buff tillbaka. SÅ HÄFTIGT! Vi fick kontakt med vår son, det är ju galet. Och hicka hade han ju också, dag som natt… och i evigheter. Ibland kunde jag få för mig att något var fel, men då bufflade jag på magen och Wincent svarade med att röra sig.

Trött var jag också, konstant kändes det som. P-naps was the shit.  Tills jag ”var så stor” så jag inte kunde sova bekvämt längre. Ingen sovställning var skön. Och tillslut så ville jag att W skulle komma ut för att jag skulle kunna röra mig normalt. Att kunna nå sina fötter har fått en helt annan dimension för mig nu än förut. Jag som var van att göra sjuttioelvatusen saker på en kvart, kunde nu ta en hel dag på mig att dammsuga lägenheten. Galet va osmidig och tärd jag var.

Många frågade om jag hade några crawings. Men den enda jag hade var frukt. Jag åt massor med frukt och helst mandariner/apelsiner. Som ni förstår så åt jag allt, ingen LCHF här inte.

Min sista gravidbild togs på min födelsedag.

10:e mars 2014, då vägde jag 75kg. Och kände mig nog rätt redo ändå. Redo att få möta vår son.