Vår resa - Förlossningen

 

Vår resa – Förlossningen

Som jag fasade för denna förlossning. Jag trodde inte att jag skulle överleva, eller skämt åsido så trodde jag inte att jag skulle klara av smärtan. Det är så otroligt svårt att förstå hur pass smärtsamt det är förens man är i den sitsen. I början på graviditeten så tänkte jag mest att ”hoppas att han vill stanna kvar i magen och växa och ha det bra”. Men från januari började jag närma mig tanken på att en förslossning skulle ske. 

Vi gick på föräldrarutbildning och även amningskurs vilket nog bidrog till att man förstod vad som skulle ske framöver.

Varje dag och varje kväll så tänkte jag, nu är det dags. Eller om jag hade sovit dåligt (vilket jag gjorde hela tiden) så tänkte jag att idag blir det säkert. Men veckorna gick och helt plötsligt så började det.

12/3 fick jag första förvärkarna. Min latensfas blev flera dagar då Wincent kom ut 14/3. Jag minns inte så mycket av tiden däremellan, men min sambo har ju berättat för mig och fyllt i tomrummen. Jag har nu i efterhand fått läsa min förlossningsjournal och kan där se vad som har hänt.

I stort så åkte vi fram och tillbaka till förlossningen. Detta då jag hade värkar varannan minut, galet! Natten 12-13/3 så fick jag stanna kvar på kvinnokliniken för att jag hade så starka värkar och de tyckte jag behövde vila. Så då fick jag diverse sprutor med morfin och nått som skulle lugna värkarna.. men inte kunde jag sova för det, och fick ännumera morfin. Huvvaligen! Blä! Spydde upp det lilla jag hade ätit. Sen tog det 2 timmar att äta 2 pannkakor, DET minns jag.

Blev hemskickad igen med ”sovdos” och allt vad det var, men inte hjälpte det. På lördagen var det dags, igen. När vi kom in så var det en lättnad då vattnet gick på britsen och de sa att ”nu blir ni kvar här”. Wihooooo äntligen hände det nått! Nu var det dags.

Från 13.25 så har jag ingen koll på tiden alls fram tills 22.42 Jag var liksom i min egna smärtbubbla. Jag gjorde vad jag kunde, vad jag skulle och vad jag blev tillsagd att göra. Personalen var verkligen bra och gulliga. 

Jag hade skrivit att jag ville ha all smärtlindring jag kunde få och att jag var öppen för förslag. Vi började med lustgas som jag höll fast vid hela tiden fram till krystvärkarna. Det tog ett tag innan jag förstod hur man skulle andas i den men man lär sig. Råkade glömma att andas ”riktig” luft nån gång och då blev det fylleslag kan jag lova. Usch!

Satt på en pilatesboll en liten stund och fick även värmekuddar. Men det hjälpte väl sisådär.

Epiduralen hade jag bävat för då jag tycker det verkar göra svinont att få en nål rakt in i ryggraden. Men den kändes som ett myggbett och var verkligen guld värd. Tror de fyllde på den 3ggr om jag minns rätt. Det som var mest obehagligt var när de satte kvp eller vad det heter, nålen som man får dropp igenom, på handen. Huvvaligen.

Sen till krystfasen. Som i mitt fall var i ungefär 1 timme. Precis innan detta började så hade personalen skiftbyte, vilket jag tyckte var tråkigt men kom snart över det. Barnmorskan som kom nu var mycket saklig och berättade verkligen vad jag behövde göra och när.

De flyttade runt mig och grejjade på, John baddade min panna och gav mig dricka.

Jag minns att jag önskade att någon hade sagt att ”nu är det 15 krystvärkar kvar” eller så. Då hade det varit lättare att ta dem. Men man vet liksom inte om det är 99 till eller 3st, DET är lite knäckande. Kommer bebisen ut idag eller i övermorgon liksom!!! Hallååååååå!

Och det gör ONT. Ja det gör det. Fast man får smärtlindring så gör det ont, obeskrivligt ont. Så ont att jag nu har glömt bort smärtan. En smärta som är med ett enormt tryck nedåt. Men så fort Wincent var ute så försvann smärtan, kvar återstod då bara att få ut moderkakan, vilket var lätt som en plätt om man jämför med bebisen.

På slutet så ville jag bara ha ut ungen. Jag tänkte inte på nått annat. Jag vet att min sambo tänkte ett steg längre, att ”bebisen ska skrika, så att allt är bra”. Det hade jag inget fokus på alls. 

Sen helt plötsligt så kom den ”förlösande” känslan, och bebisen var ute. Vips så virade de in honom, på med en mössa och så låg han på mitt bröst… och han skrek! Vilken glädje! Bästa skriket jag någonsin hört. 48cm och 3322g

Jag var vid det här laget helt slut men också lite speedad. Samtidigt så kände jag att min kropp orkar inte mera, skicka mig till Thailand på 2v semester tack! Jellymama.nu helt spagetti.

Dock syntes inte detta på mig. Vi har en film där John filmar mig (pigg som en nötkärna) och Wincent och sedan även sig själv. Och han ser helt slut ut, min sambo alltså! Så kul att se då jag trodde att jag skulle se halvdöd ut. Men icke!

Nu fick vi tid för oss själva, helt otroligt häftigt. Min tanke nu var att ”hur ska jag kunna gå till BB?”. Min smarta sambo sa att ”jag tror du får åka rullstol”. Och herregudars så glad jag blev när de kom inrullandes med en rullstol. Bästa resan i mitt liv. Jag och min nyfödde son rullades till BB och min älskade sambo som nyss blivit pappa fick bära allt pick och pack. Helt rätt.

Vi anlände till BB efter midnatt och fick ett rum som såg ut som ett hotellrum. Som tur var så fick även John stanna kvar.

Det var verkligen svårt att sova,jag var inte ens trött, jag ville bara titta på min son. Vår Wincent.