Vår resa - Den segrande

Det är nu jag känner att det är dags, att jag är redo att berätta. Vissa av er vet redan vad jag pratar om och andra kanske får en chock. Jag väljer att berätta (med godkännande från min sambo såklart) för min egen del. Men dels också för att jag vet att det finns många därute i samma situation som skulle behöva veta, att man inte är ensam. 

Vart ska jag börja?
För att göra några års historia väldigt kort så började vår resa för ca 3 år sedan. Vi blev gravida men tyvärr slutade det i ett (tidigt) missfall. Detta var något som ingen visste då, eftersom vi hade valt att inte berätta förrän v12, som vi aldrig kom till. Jag mådde otroligt dålig av detta och det var verkligen jobbigt att inte kunna dela (vår glädje och sedan även sorg) med de närmsta. Missfall är tydligen vanligare än man tror, bara det att det är ingen som berättar om det. Men bara för att det är vanligt så betyder det ju inte att man blir mindre ledsen för det. Jag kände det som att någon hade lekt med min kropp. Hela jag hade ju börjat ställa om mig på att vara gravid och sen bara avtog allt. Det kändes som ett stort skämt och så otroligt hemskt när jag kände att ”det är tomt där inne, nått är fel”.

Samma höst (senare också även flera år efter), när tjejkompis efter tjejkompis, par efter par, berättade att de var gravida så bröt jag ihop. Jag bröt ihop totalt, gång på gång, på gång på gång. Det tog liksom aldrig slut. Tårarna tog aldrig slut. Jag var såklart glad för alla ER som gick i väntans tider, men jag kände att hela världen var så orättvis. Det kändes som att ALLA bara ”blev” gravida, hipsvips. Varje dag var som ett år och varje månad var som en evighet med en besvikelse gång på gång.

Jag försökte att inte tänka så mycket, men det rådet fungerar ju inte. Jag såg barnvagnar och gravida överallt. Jag visste redan innan någon berättade att de var gravida. 

I början kom frågor upp som ”när ska ni skaffa barn då?” osv… Dessa kunde jag hantera, till en viss grad i början, men efter en tid gick det inte längre och jag svarade:

-          Alla kanske inte VILL ha barn…eller kanske inte KAN få barn.

Då blev det oftast tyst och frågan togs inte upp igen.

För mig har det verkligen blivit så att man ”skaffar” inte barn. Man ”planerar” inte barn. Ett barn, (varje barn) är en gåva och ett stort mirakel, som blir till när man minst anar. Det kan ta en natt eller flera år, det kan vara på naturlig väg eller på konstgjord väg. Vilket som, så är det helt fantastiskt såklart, men vissa får kämpa mer än andra, vilket inte alla förstår. Oftast pågår detta i hemlighet då det inte är något man pratar om över en middag med sina vänner. Eller skriver som status på diverse sociala medier.

Som ni kanske har läst mellan raderna så tog detta flera år för oss. Om vi hade vetat för ett år sedan att vi idag skulle få lyckan att ha vår Wincent, så skulle allt känts bättre då. Men våren 2014 var och är, för alltid, en mycket jobbig och hemskt tid för mig och oss. Både psykiskt och fysiskt för min del.

Det var i januari allt började, på riktigt. Äntligen skulle det hända nått! Vi fick en tid för utredning på fertilitetskliniken. Första mötet var som ett slag under bältet. Läkaren tittade på mig och sa:
-          Du måste gå upp i vikt.
Och sedan tittade han på min sambo:
-          Du måste sluta röka.
Jaha? Hur går man UPP i vikt!? Jag har haft (nästan) samma vikt i hela mitt liv… Hmm. Men men det var bara att försöka. Det var alltså därför jag slutade med LCHF, för att på nått sätt gå upp i vikt, på kort tid och för att kunna bli ”godkänd”. Jag hade nämligen för lågt BMI (på gränsen till undervikt enligt deras konstiga mått mätt) för att få göra IVF, ifall det skulle behövas. Jag gick från 50kg till 57kg, Januari-Juli 2014.

Under våren togs det prover, på tidiga mornar innan jobbet. Ingen visste. Möten och planering med läkaren var och varannan vecka kändes det som. Prover och undersökningar (vissa väldigt smärtsamma) på mig och prover på min sambo visade att ”allt var bra”. (Sambons citat: ”utmärkta prover”) De hittade inga fel. Vi hamnade alltså i gruppen som de kallar för ”ofrivilligt barnlösa”. Allt snurrade i huvudet och tanken kom att vi kanske aldrig skulle kunna få en liten bebis. Jag kanske aldrig skulle kunna bli gravid. Vi kanske inte får lyckan att bli föräldrar.

(Samtidigt som allt detta hände så for vi fram och tillbaka med vår älskade katt Mini till veterinären. Det blev ett stressmoment i sig men vi är glada att hon idag mår bra igen. Jag hade även, som vanligt, problem med halsen.)

Senare under våren så fick jag genomgå en hormonbehandling som jag mådde väldigt dåligt av, och ingen förstod såklart varför. Det var endast ett fåtal som visste om detta i vår närhet. Denna behandling gjorde att jag fick en överproduktion (av ägg) och besvikelsen var total, IGEN. Ännu ett nederlag. Två steg fram och tjugoelva tillbaka. Jag kände att jag kastades mellan hopp och förtvivlan konstant. Eftersom att jag mådde så illa av den hormonbehandlingen så bestämde läkaren att vi inte skulle göra flera.

Då fanns det bara en utväg kvar, IVF.
Provrörsbefruktning.
Så vi ställdes i kö och fick gå på informationsmöte för att i augusti köra igång denna resa i Uppsala.

Sommaren gick. Och endast någon vecka innan vi skulle ringa ”samtalet” till Uppsala så hände nått ofattbart. Efter hundasjuttioelva diverse prover och tester genom åren så hade jag inga höga förväntningar på testet som togs denna söndag morgon 2014. Men där stod texten, ordet vi hade väntat på så länge: ”GRAVID 1-2”
Eller vad stod det?
Jag blev så chockad att jag inte kunde läsa. Väckte min Prins som fick läsa. Och lyckan var total! Vi var i glädjechock! Var det sant!!?!?  Är det äntligen vår tur?

Så var det! Jag minns samtalet till fertilitetskliniken då jag berättade att jag var gravid. De blev så glada för vår skull. Vi hade blivit ”spontant”-gravida som det så fint kallas.

Innan vi blev utskriva från fertilitetskliniken så fick vi göra ett tidigt ultraljud för att de ville fastställa att det verkligen bodde någon där inne.
Oj vad nervös jag var. Skulle vi bli besvikna ännu en gång eller skulle vi få se ett litet hjärta som pickade på?
Men där var han, lilla Wincent på 3cm, med ett pyttelitet hjärta som slog. Precis som det skulle!
Helt fantastiskt!

DEN lyckan, DEN dagen, är helt otrolig. DEN glömmer jag aldrig. Jag glömmer hellre aldrig glädjen i min älsklings ögon när vi båda förstod att detta var sant.  Att det var vår tur!
Lyckan när vi såg vårt mirakel Wincents lilla hjärta är obeskrivlig och vi älskade honom från första stund.

Så nu kanske ni förstår lite extra mycket, varför vi känner som vi gör, och varför han har fått sitt namn:

Wincent – ” Den segrande” 

Slutligen så vill jag tacka de som fanns för mig under denna tid. Och annars också, men det kom tankar, fina ord och kramar från oväntat håll ibland. Tack för att ni lyssnade och förstod.