Vår resa - Förlossningen

 

Vår resa – Förlossningen

Som jag fasade för denna förlossning. Jag trodde inte att jag skulle överleva, eller skämt åsido så trodde jag inte att jag skulle klara av smärtan. Det är så otroligt svårt att förstå hur pass smärtsamt det är förens man är i den sitsen. I början på graviditeten så tänkte jag mest att ”hoppas att han vill stanna kvar i magen och växa och ha det bra”. Men från januari började jag närma mig tanken på att en förslossning skulle ske. 

Vi gick på föräldrarutbildning och även amningskurs vilket nog bidrog till att man förstod vad som skulle ske framöver.

Varje dag och varje kväll så tänkte jag, nu är det dags. Eller om jag hade sovit dåligt (vilket jag gjorde hela tiden) så tänkte jag att idag blir det säkert. Men veckorna gick och helt plötsligt så började det.

12/3 fick jag första förvärkarna. Min latensfas blev flera dagar då Wincent kom ut 14/3. Jag minns inte så mycket av tiden däremellan, men min sambo har ju berättat för mig och fyllt i tomrummen. Jag har nu i efterhand fått läsa min förlossningsjournal och kan där se vad som har hänt.

I stort så åkte vi fram och tillbaka till förlossningen. Detta då jag hade värkar varannan minut, galet! Natten 12-13/3 så fick jag stanna kvar på kvinnokliniken för att jag hade så starka värkar och de tyckte jag behövde vila. Så då fick jag diverse sprutor med morfin och nått som skulle lugna värkarna.. men inte kunde jag sova för det, och fick ännumera morfin. Huvvaligen! Blä! Spydde upp det lilla jag hade ätit. Sen tog det 2 timmar att äta 2 pannkakor, DET minns jag.

Blev hemskickad igen med ”sovdos” och allt vad det var, men inte hjälpte det. På lördagen var det dags, igen. När vi kom in så var det en lättnad då vattnet gick på britsen och de sa att ”nu blir ni kvar här”. Wihooooo äntligen hände det nått! Nu var det dags.

Från 13.25 så har jag ingen koll på tiden alls fram tills 22.42 Jag var liksom i min egna smärtbubbla. Jag gjorde vad jag kunde, vad jag skulle och vad jag blev tillsagd att göra. Personalen var verkligen bra och gulliga. 

Jag hade skrivit att jag ville ha all smärtlindring jag kunde få och att jag var öppen för förslag. Vi började med lustgas som jag höll fast vid hela tiden fram till krystvärkarna. Det tog ett tag innan jag förstod hur man skulle andas i den men man lär sig. Råkade glömma att andas ”riktig” luft nån gång och då blev det fylleslag kan jag lova. Usch!

Satt på en pilatesboll en liten stund och fick även värmekuddar. Men det hjälpte väl sisådär.

Epiduralen hade jag bävat för då jag tycker det verkar göra svinont att få en nål rakt in i ryggraden. Men den kändes som ett myggbett och var verkligen guld värd. Tror de fyllde på den 3ggr om jag minns rätt. Det som var mest obehagligt var när de satte kvp eller vad det heter, nålen som man får dropp igenom, på handen. Huvvaligen.

Sen till krystfasen. Som i mitt fall var i ungefär 1 timme. Precis innan detta började så hade personalen skiftbyte, vilket jag tyckte var tråkigt men kom snart över det. Barnmorskan som kom nu var mycket saklig och berättade verkligen vad jag behövde göra och när.

De flyttade runt mig och grejjade på, John baddade min panna och gav mig dricka.

Jag minns att jag önskade att någon hade sagt att ”nu är det 15 krystvärkar kvar” eller så. Då hade det varit lättare att ta dem. Men man vet liksom inte om det är 99 till eller 3st, DET är lite knäckande. Kommer bebisen ut idag eller i övermorgon liksom!!! Hallååååååå!

Och det gör ONT. Ja det gör det. Fast man får smärtlindring så gör det ont, obeskrivligt ont. Så ont att jag nu har glömt bort smärtan. En smärta som är med ett enormt tryck nedåt. Men så fort Wincent var ute så försvann smärtan, kvar återstod då bara att få ut moderkakan, vilket var lätt som en plätt om man jämför med bebisen.

På slutet så ville jag bara ha ut ungen. Jag tänkte inte på nått annat. Jag vet att min sambo tänkte ett steg längre, att ”bebisen ska skrika, så att allt är bra”. Det hade jag inget fokus på alls. 

Sen helt plötsligt så kom den ”förlösande” känslan, och bebisen var ute. Vips så virade de in honom, på med en mössa och så låg han på mitt bröst… och han skrek! Vilken glädje! Bästa skriket jag någonsin hört. 48cm och 3322g

Jag var vid det här laget helt slut men också lite speedad. Samtidigt så kände jag att min kropp orkar inte mera, skicka mig till Thailand på 2v semester tack! Jellymama.nu helt spagetti.

Dock syntes inte detta på mig. Vi har en film där John filmar mig (pigg som en nötkärna) och Wincent och sedan även sig själv. Och han ser helt slut ut, min sambo alltså! Så kul att se då jag trodde att jag skulle se halvdöd ut. Men icke!

Nu fick vi tid för oss själva, helt otroligt häftigt. Min tanke nu var att ”hur ska jag kunna gå till BB?”. Min smarta sambo sa att ”jag tror du får åka rullstol”. Och herregudars så glad jag blev när de kom inrullandes med en rullstol. Bästa resan i mitt liv. Jag och min nyfödde son rullades till BB och min älskade sambo som nyss blivit pappa fick bära allt pick och pack. Helt rätt.

Vi anlände till BB efter midnatt och fick ett rum som såg ut som ett hotellrum. Som tur var så fick även John stanna kvar.

Det var verkligen svårt att sova,jag var inte ens trött, jag ville bara titta på min son. Vår Wincent.

Vår resa - Graviditeten

Oj vad orolig jag var, från första stund. Skulle detta bli en bebis eller skulle vi få missfall igen? Vi var ju så otroligt lyckliga och kunde inte förstå att detta hade hänt. Men vågade man vara lycklig på riktigt? Vi valde att berätta, tidigt, för vissa. Vi ville ju dela vår glädje med hela världen egentligen. Jag sa hela tiden ”om allt går som det ska så kommer bebisen i mars”… Om allt går som det ska… Missfall är tydligen vanligare än man tror, bara det att det är ingen som berättar om det. Men bara för att det är vanligt så betyder det ju inte att man blir mindre ledsen för det.

Jag var nog ständigt orolig. Mådde illa, som mest runt v6 då vi var i Norrland på semester. Åt och kissade på nätterna redan från början och hela vägen till förlossnings-dagen. Spydde faktiskt inte en enda gång. (Med undantag för när jag fick morfin 2 dagar innan förlossningen så klart). Ibland önskade jag att jag kunde spy så att illamåendet hade blivit bättre. Nåja. Kände efter tusen gånger per dag och tänkte att ”jag har väl ont i brösten fortfarande”, ”visst mår jag väl illa” och ”Jag är väl hungrig igen eller?”. Var liksom livrädd att de typiska symptomen skulle försvinna, igen. 

Magen växte, och jag tyckte att den syntes MASSOR redan i v 8 eller så. Haha! Vilket skämt, men har man aldrig haft mage så syns det ju skillnad, eller känns skillnad, på kläderna. 

Det var nog lättare för mig att förstå att det växte någon i mig, än för min sambo. Han började nog förstå mer och mer, ju mer magen växte. När den verkligen syntes. Och på ultraljuden såklart. Vi gjorde ju ett i v 9, och sedan ett i v 17 tror jag det var.

Det var ju helt fantastiskt att få se den lille, och att se att HAN sparkade därinne, fast jag inte kände av nått alls än.

Jag älskade att vara gravid, att låta magen växa och ha kläder som framhävde denna lyckobomb.

Jag kände mig speciell.

Jag bar faktiskt på VÅR son. Vår efterlängtade lilla Wincent. Jag växte och i takt med det så kände mig lugn och harmonisk på nått sätt, fast jag var orolig konstant för hur han mådde där inne såklart.

Det var mest ansträngande på jobbet, jag fick ont i ryggen och gjorde övningar som min fysioterapeut hade gett mig. Som tur är så ansökte jag om graviditetspenning och fick det, för jag hade inte kunnat jobba sista tiden. Hade inte kunnat göra någon nytta alls i butiken där man lyfter tunga vaser/hinkar hela tiden eller klättrar och grejjar. Står och går hela dagarna. Fick även högt blodtryck och var ganska yr/snurrig rätt som det var. Som tur var så är de noga med att kontrollera detta hos barnmorskan så jag fick gå på kontroller varje vecka tillslut, ifall jag skulle få havandeskapsförgiftning eller gravid-diabetes.

På kvällarna så kunde vi sitta i soffan och busa med magen. Vi ”knackade på” och han där inne svarade med en buff tillbaka. SÅ HÄFTIGT! Vi fick kontakt med vår son, det är ju galet. Och hicka hade han ju också, dag som natt… och i evigheter. Ibland kunde jag få för mig att något var fel, men då bufflade jag på magen och Wincent svarade med att röra sig.

Trött var jag också, konstant kändes det som. P-naps was the shit.  Tills jag ”var så stor” så jag inte kunde sova bekvämt längre. Ingen sovställning var skön. Och tillslut så ville jag att W skulle komma ut för att jag skulle kunna röra mig normalt. Att kunna nå sina fötter har fått en helt annan dimension för mig nu än förut. Jag som var van att göra sjuttioelvatusen saker på en kvart, kunde nu ta en hel dag på mig att dammsuga lägenheten. Galet va osmidig och tärd jag var.

Många frågade om jag hade några crawings. Men den enda jag hade var frukt. Jag åt massor med frukt och helst mandariner/apelsiner. Som ni förstår så åt jag allt, ingen LCHF här inte.

Min sista gravidbild togs på min födelsedag.

10:e mars 2014, då vägde jag 75kg. Och kände mig nog rätt redo ändå. Redo att få möta vår son.

 

Vår resa - Den segrande

Det är nu jag känner att det är dags, att jag är redo att berätta. Vissa av er vet redan vad jag pratar om och andra kanske får en chock. Jag väljer att berätta (med godkännande från min sambo såklart) för min egen del. Men dels också för att jag vet att det finns många därute i samma situation som skulle behöva veta, att man inte är ensam. 

Vart ska jag börja?
För att göra några års historia väldigt kort så började vår resa för ca 3 år sedan. Vi blev gravida men tyvärr slutade det i ett (tidigt) missfall. Detta var något som ingen visste då, eftersom vi hade valt att inte berätta förrän v12, som vi aldrig kom till. Jag mådde otroligt dålig av detta och det var verkligen jobbigt att inte kunna dela (vår glädje och sedan även sorg) med de närmsta. Missfall är tydligen vanligare än man tror, bara det att det är ingen som berättar om det. Men bara för att det är vanligt så betyder det ju inte att man blir mindre ledsen för det. Jag kände det som att någon hade lekt med min kropp. Hela jag hade ju börjat ställa om mig på att vara gravid och sen bara avtog allt. Det kändes som ett stort skämt och så otroligt hemskt när jag kände att ”det är tomt där inne, nått är fel”.

Samma höst (senare också även flera år efter), när tjejkompis efter tjejkompis, par efter par, berättade att de var gravida så bröt jag ihop. Jag bröt ihop totalt, gång på gång, på gång på gång. Det tog liksom aldrig slut. Tårarna tog aldrig slut. Jag var såklart glad för alla ER som gick i väntans tider, men jag kände att hela världen var så orättvis. Det kändes som att ALLA bara ”blev” gravida, hipsvips. Varje dag var som ett år och varje månad var som en evighet med en besvikelse gång på gång.

Jag försökte att inte tänka så mycket, men det rådet fungerar ju inte. Jag såg barnvagnar och gravida överallt. Jag visste redan innan någon berättade att de var gravida. 

I början kom frågor upp som ”när ska ni skaffa barn då?” osv… Dessa kunde jag hantera, till en viss grad i början, men efter en tid gick det inte längre och jag svarade:

-          Alla kanske inte VILL ha barn…eller kanske inte KAN få barn.

Då blev det oftast tyst och frågan togs inte upp igen.

För mig har det verkligen blivit så att man ”skaffar” inte barn. Man ”planerar” inte barn. Ett barn, (varje barn) är en gåva och ett stort mirakel, som blir till när man minst anar. Det kan ta en natt eller flera år, det kan vara på naturlig väg eller på konstgjord väg. Vilket som, så är det helt fantastiskt såklart, men vissa får kämpa mer än andra, vilket inte alla förstår. Oftast pågår detta i hemlighet då det inte är något man pratar om över en middag med sina vänner. Eller skriver som status på diverse sociala medier.

Som ni kanske har läst mellan raderna så tog detta flera år för oss. Om vi hade vetat för ett år sedan att vi idag skulle få lyckan att ha vår Wincent, så skulle allt känts bättre då. Men våren 2014 var och är, för alltid, en mycket jobbig och hemskt tid för mig och oss. Både psykiskt och fysiskt för min del.

Det var i januari allt började, på riktigt. Äntligen skulle det hända nått! Vi fick en tid för utredning på fertilitetskliniken. Första mötet var som ett slag under bältet. Läkaren tittade på mig och sa:
-          Du måste gå upp i vikt.
Och sedan tittade han på min sambo:
-          Du måste sluta röka.
Jaha? Hur går man UPP i vikt!? Jag har haft (nästan) samma vikt i hela mitt liv… Hmm. Men men det var bara att försöka. Det var alltså därför jag slutade med LCHF, för att på nått sätt gå upp i vikt, på kort tid och för att kunna bli ”godkänd”. Jag hade nämligen för lågt BMI (på gränsen till undervikt enligt deras konstiga mått mätt) för att få göra IVF, ifall det skulle behövas. Jag gick från 50kg till 57kg, Januari-Juli 2014.

Under våren togs det prover, på tidiga mornar innan jobbet. Ingen visste. Möten och planering med läkaren var och varannan vecka kändes det som. Prover och undersökningar (vissa väldigt smärtsamma) på mig och prover på min sambo visade att ”allt var bra”. (Sambons citat: ”utmärkta prover”) De hittade inga fel. Vi hamnade alltså i gruppen som de kallar för ”ofrivilligt barnlösa”. Allt snurrade i huvudet och tanken kom att vi kanske aldrig skulle kunna få en liten bebis. Jag kanske aldrig skulle kunna bli gravid. Vi kanske inte får lyckan att bli föräldrar.

(Samtidigt som allt detta hände så for vi fram och tillbaka med vår älskade katt Mini till veterinären. Det blev ett stressmoment i sig men vi är glada att hon idag mår bra igen. Jag hade även, som vanligt, problem med halsen.)

Senare under våren så fick jag genomgå en hormonbehandling som jag mådde väldigt dåligt av, och ingen förstod såklart varför. Det var endast ett fåtal som visste om detta i vår närhet. Denna behandling gjorde att jag fick en överproduktion (av ägg) och besvikelsen var total, IGEN. Ännu ett nederlag. Två steg fram och tjugoelva tillbaka. Jag kände att jag kastades mellan hopp och förtvivlan konstant. Eftersom att jag mådde så illa av den hormonbehandlingen så bestämde läkaren att vi inte skulle göra flera.

Då fanns det bara en utväg kvar, IVF.
Provrörsbefruktning.
Så vi ställdes i kö och fick gå på informationsmöte för att i augusti köra igång denna resa i Uppsala.

Sommaren gick. Och endast någon vecka innan vi skulle ringa ”samtalet” till Uppsala så hände nått ofattbart. Efter hundasjuttioelva diverse prover och tester genom åren så hade jag inga höga förväntningar på testet som togs denna söndag morgon 2014. Men där stod texten, ordet vi hade väntat på så länge: ”GRAVID 1-2”
Eller vad stod det?
Jag blev så chockad att jag inte kunde läsa. Väckte min Prins som fick läsa. Och lyckan var total! Vi var i glädjechock! Var det sant!!?!?  Är det äntligen vår tur?

Så var det! Jag minns samtalet till fertilitetskliniken då jag berättade att jag var gravid. De blev så glada för vår skull. Vi hade blivit ”spontant”-gravida som det så fint kallas.

Innan vi blev utskriva från fertilitetskliniken så fick vi göra ett tidigt ultraljud för att de ville fastställa att det verkligen bodde någon där inne.
Oj vad nervös jag var. Skulle vi bli besvikna ännu en gång eller skulle vi få se ett litet hjärta som pickade på?
Men där var han, lilla Wincent på 3cm, med ett pyttelitet hjärta som slog. Precis som det skulle!
Helt fantastiskt!

DEN lyckan, DEN dagen, är helt otrolig. DEN glömmer jag aldrig. Jag glömmer hellre aldrig glädjen i min älsklings ögon när vi båda förstod att detta var sant.  Att det var vår tur!
Lyckan när vi såg vårt mirakel Wincents lilla hjärta är obeskrivlig och vi älskade honom från första stund.

Så nu kanske ni förstår lite extra mycket, varför vi känner som vi gör, och varför han har fått sitt namn:

Wincent – ” Den segrande” 

Slutligen så vill jag tacka de som fanns för mig under denna tid. Och annars också, men det kom tankar, fina ord och kramar från oväntat håll ibland. Tack för att ni lyssnade och förstod. 

 

Inspo

Inspiration och information. 

Jag behöver inspo. Det är verkligen dötrist med mjölkfri kost. Jag bara längtar efter mitt älskade LCHF. Gräddiga såser... Brieost... Smör på äggen... Mmmm.. En bit chockolatto... Mmmm.

Vi får se vad som händer då vi ska till BVC på onsdag. Får jag lägga till nått med mjölk så står ost högst på listan just nu... Tror jag.

Skulle vara så mycket lättare att baka bröd och annat om man fick använda riktigt smör, grädde och ost. Nåja.

Läser/bläddrar i tidningar och dricker kaffe medans Wince är lugn för en stund. Han tycker jag är tråkig verkar det som:

Men vi jollrar på emellanåt. Ingen förstår vad den andra säger men vi ger varandra leenden ändå. So cute!

Ja! Han har rosa/orange papegojor på sig. Så coolt. Och ja, han gör klädbyten sjuttioelva gånger varje dag. Vår lilla "Bubbas"!