Jag har varit hängig i nån dag och är väl på bättringsvägen men huvva vad jag tänker mycket.
Trodde först att man inte fick ha sitt barn på dagis då man är hemma och är sjuk. (För att någon på förskolan hade sagt det förut.) Efter diverse konversationer med andra föräldrar så verkade det inte vara så. Jag märkte rätt snabbt att jag inte orkade ta hand om W så efter mycket om och men ringde jag förskolan och javisst får W vara där. Inga problem. Men dåså!! Detta hade kunnat bespara mig en halvdags lidande och en massa energi som gick till spillo, helt i onödan.
Det var då som cirkusen började. Den att kläpå och få W till förskolan, hel-ren och glad. Strumporna ska iiiiiiinte vara på. Tröjan ska iiiiiiinte vara på.. osv osv. Inte skorna inte jacka. Iiiiiiiiinte åka bil. Inte gå in till förskolan. Mamma ååååk inte jag vill inte vara hääääär.
Alltså hur ska jag som mamma klara av detta var och varannan morgon?
Det är hjärtskärande.
Tankarna går.
Vill han inte vara där?
Trivs han inte?
Äsch han spelar bara på mina känslor.. eller?
Är jag sämsta mamman?
Hur länge ska detta pågå?
Hur gör alla andra?
Hur gör andra med en halv drös med ungar, jag har bara en och verkar knapp klara av den utmaningen?!? Hjääääälp! I'm looosing it.
I flera dagar har lämningen varit katastrof, jag vill bara gråta men håller ihop... knappt.. för min sons skull. Låtsas vara glad (stark) och vinkar hejdå. Är det rätt?
Känns inte så. Jag vill bara ta med min son hem igen och aldrig mera gå ut. Just i den stunden.
Kort därefter vet jag att W leker och grejjar som om inget har hänt. Men själv blir jag lika nedslagen gång på gång. Och tänker hela dagen att jag egentligen bara vill hämta min son och krama honom hårt.
Gör jag fjäder av en fjärt? Jo kan såvara.. men för mig ligger det stor "energiåtgång" till just detta, just nu.
Hämtningarna är likadana. Fast tvärtom. Han vill gå hem, fast ändå inte. Utan skor. Ska bara göra det här och visa det här först. Inga strumpor. Knappt en jacka. Men efter mycket om och men så får vi på nått mirakulöst sätt på alla kläder och skor. Osv osv..
Det är oerhört jobbigt men också fantastiskt häftigt på samma gång. Nu har jag bara skrivit om en situation. Det är ju självklart likadant vid matdags tex. Inte alltid, men många gånger. Vilket gör att det känns som 90% av tiden.
Nåja, en klok vän berättade idag att detta troligtvis går över efter 4-årsåldern så då äre bare å räkne ner da. Grejt! Fyra minus tvåochetthalvt blir....My god!
I skrivande stund ligger jag bredvid W som just har somnat. Världens vackraste som snusar så sött. Älskad över allt annat hur mycket "inte" du än vill, lilla hjärtat.
